Hur orkar man med begravningar?
De vardagliga, värdsliga detaljerna är kanske min räddning för att mota det jobbiga och obehagliga undan?
Denna gång var det Anders Ekman. Sekreterare sedan många år i Svenska Sällskapet för Nykterhet och Folkuppfostran. För oss alla verkade han frisk och vital vid årsmötet den sista mars. Protokollet kom i början av april. En månad senare hade han lämnat oss.
En stor folkbildare, en ödmjuk, mentorslik person som alltid såg möjligheter. Saknaden är stor.
En gång tennisfantast - inte alltid det
Det fanns en tid när jag kunde allt om tennis, men det var innan UNF. Som vanligt när jag går in för något så gjorde jag det fullt ut. Läste böcker och gjorde matriser med tennisresultat sedan 1968.
Idag skrällde tydligen en svensk i Franska Öppna. Jag visste knappt att tävlingen var. Så varierar vissa intressen för mig över tid.
Han som haft samma jobb som jag
"Han har haft samma jobb som pappa" blev beskrivningen.
Vi har båda två varit kursgårdsföreståndare inom IOGT-NTO, generalsekreterare på UNF och ansvariga för IOGT-NTO:s AN-politiska arbete. Återstår att se om jag blir politisk sekreterare för Miljöpartiet...
Klokt klurat av Kamilla
Mycket skriverier om ränteförmåner
Jag tänker så här: Är det inte rätt bra att de som sätter landets räntor är oberoende i förhållande till den nivå som sätts? Om deras personliga ränta är låg så har de ju inga personliga incitament till att se till att räntan är fortsatt låg utan kan se till landets bästa. Och det borde vara bra.
Dessutom är ju räntan förmånsbeskattad precis som andra förmåner man kan ha idag, dvs det betraktas som lön. Och då får vi ju förutsätta att lönen varit högre om inte räntan varit låg.
Men sluta säga ni!
För mig räcker gott ett enkelt "du".
Färre mejl än vanligt
När jag var konsulent hade jag som ambition att ha 30 ohanterade mejl kvar i inboxen. När jag blev verksamhetsansvarig klarade jag aldrig 30-gränsen och satte den så småningom vid 100. Efter semestern var det hundratals mejl att hantera och med WFAD så kom jag inte ikapp.
Men nu - NU - har jag endast 80 mejl i Inboxen!
Nästa vecka blir det två dagar på Saxenborg och tre i Göteborg, så då fortsätter pingismatchen.
Bästa med veckan hittills!
Vi har invigd World Forum Against Drugs som några av oss slitit med i mer än ett år. Drottningen var där liksom 600 deltagare från över 80 länder. Jag har fått köra bil trots min stora osäkerhet. Jag har tillsammans med några andra hjältar skött om incheckningen av deltagarna. Har också fått många nya kontakter och underhållit mitt kontaktnät. Igår minglade jag i Stadshuset och träffade Jonatan Hjort, något som inte hänt på länge.
Men härligaste och bästa känslan infann sig ikväll då Fanny ringde. Hon ville bara ringa och berätta vardagliga saker som hon upplevt. Hon hade lekt med två killar på skolan, hon hade kommit på ett nytt sätt att klättra i träd och hon hade ätit farmors rotmos. Hon hade också badat med två kompisar. Den rapporten var den härligaste lyssna till.
Lär vi oss av historien?
NEO har en intressant artikel om OS i Kina. Enligt tidningen rapporterade DN:s utsände reporter Bang följande 1 augusti 1936, Berlin:
"Ett brusande heilrop går över läktarna och hela stadion blir som en enda jättelik igelkott av utsträckta armar. En femårig flicka möter Hitler med en bukett blommor och orden "Heil, mein Führer." Sedan marscherar deltagarna in.
Det grekiska laget kommer först och strax före hedersläktaren flyger deras mörkblå armar ut i en stram linje. Ändlöst jubel. Nej, inte ändlöst, det blir ännu värre. (...)
När Frankrikes stora trupp tågar in i sina blå baskers och broderligt sträcker ut armarna i Tysklands egen hälsning, stiger ropen över läktarna i storm, och när Österikes tvåhundranitton man gör likadant växer ropen ut till full orkan."
Allt inramat av Wagners trumfmarsch.
Snart är det 8 augusti 2008, Beijing...
Kvinnan förr och nu
Ett citat i boken Smugglarkungens son som är värt att citera. Det visar hur det var då för en kvinna i en by som förväntades föda minst sju barn. Detta i en brytningstid där man bodde och levde i sin by utan större kontakt med omvärlden.
En bok som bekräftar min barndom
Semestertider. Läser Smugglarkungens son av Bengt Pohjanen. En bok som handlar om hans uppväxt i den lilla byn Kassa och Torinen två mil söder om Pajala på 40- och 50-talet. Han är i princip lika gammal som min mamma och han gick i samma klass som min ena moster.
Här kommer åter de fragment upp som jag stött på under min barndoms somrar i Kassa. Närheten till Finland. Närmare än avståndet Stora Essingen-Fredhäll. Andra världskrigets slutskede när tyskarna brände allt och Finland lyste upp av eldar så att man kunde cykla i mörkaste oktober. Meänkieli, tornedalsfinskan, som gjorde att deras finska var för dålig för finnarna och deras svenska för dålig för svanskarna. Ett samhälle där bilen var det absoluta undantaget men där kommunismen och Laestadianismen på något sätt gick att kombinera. Och alla finska ord som jag hört. Ofta med ändelsen "-i" som i "bili" för bil. Och ord som "voj, voj" och "nå".
Intressant...
Promenad i solen
Stockholm är en vacker stad. Det tål att upprepas. Har idag gått runt i stan under två timmar och bara njutit över vyerna.
Under tiden i en liten, liten by i Tornedalen
Kvällarna
Kvällen innan hade vi avslutningsmiddag på fin krog. Sven-Olov drog iväg med Christer, Johnny och Sanna på Alcazar. Jag och Johanna gick till huset, kopplade upp våra datorer och diskuterade ledarskap, strategi och verksamhet.
Onsdagen var enda kvällen då jag bytte bort Fantomendräkten (Minska alkovåldet-kitet) och gick runt i stan som mister Walker. Rätt bra mingeltillfälle.
Tisdag och måndag var egna mingelkvällarna. Måndag hade vi internt mingel medan tisdagen var offentligt tillsammans med Vårdförbundet.
Värsta Simpsonsanalysen
Härligt att höra ännu mer om Simpsons- som ju är så bra.
Tre filmer som hänger ihop på olika sätt
Indiana Jones hänger ihop med The Ruin. Miljöerna handlar om gamla Mayaindiantempel i Sydamerika. Mörka gångar, stenar och djungel.
The Ruin hänger ihop med The Mist. Båda filmerna handlar om hur vi reagerar i påträngande krissituationer. Båda är blodiga, läskiga och gör att det kryper i skinnet. Kvällens The Ruin var nästan grotesk i de vidrigaste scenerna. Brrr...
Indiana Jones hänger ihop med The Mist. I båda filmerna misstänks militären ha dolt hemligheter som världen inte fått veta om.
Det var bara Indiana Jones som hade ett förväntat och glatt slut. De andra två förvånade något.
Kommer Japan bli kulturimperialismens vagga?
Veckans trendfundering av omvärlden får mig att tänka på Japan. USA har som bekant påverkat Sverige på många sätt inom mat, kultur och musik. Men de senaste åren har en harmonisering inom världen pågått.
Är det kanske så att Japan smyger in sitt inflytande hos svenskarna utan att vi tänker på det? Sushi är självklart idag och andra japanska menyer kommer starkt, äta med pinnar, läsa Manga, många barnprogram är Japaninfluerade, karaoke, Hello Kitty, japansk teknik och japanska dataspel är några exempel på japanskt inflytande. I klimathotets spår är den minimalistiska bilen att föredra och här kommer japanska bilar in. Och hela möbeldesignindustrin är inspirerad av det minimalistiska. Inte bara Muji utan kanske hela IKEA?
O'Dean
Ledsen
Men idag tog topphumöret slut. Tvärstopp. Tydligen finns det alltid ett antal människor som bara måste missförstå vartenda ord eller mening som uttrycks. Som inte vill förstå. Som inte ens försöker förstå. Som bara, likt en pingismatch, kastar tillbaka bollen i ett annat hörn. Igen och igen.
Varför ska jag ha ett jobb där jag driver politiska frågor? Ibland känns det som om det finns andra värden i livet än att utsätta sig för detta. Istället för att driva frågor kunde jag bli en betraktare, gnällspik eller en vindflöjel. Eller så klipper jag bara banden med dem som spelar pingis med mig. Låter bollen komma tillbaka och rulla ner på golvet. Lämnar racketen på bordet. Och ägnar mig åt de som är glada och nöjda. De som ser möjligheter. Som kan skaka av sig saker på vägen och fortsätta framåt.
Face the hours
Det var tredje gången jag såg den. Filmen är fantastisk på så många sätt. Berättelsen om de tre kvinnorna som lever vid olika årtionden men vars liv vävs samman genom Virginia Woolfs bok "Mrs Dullaway". En skriver boken, den andra läser den och den tredje är bokens huvudperson. Musiken är högstämd, sammanflätningen lysande och dialogerna och replikerna så tänkvärda att huvudets kugghjul gnisslar runt, runt.
Filmen är långsam och till stora delar dyster, sorglig och deprimerande. Den handlar om döden och om livet. Den handlar om självmord men också om att välja livet. Om normer och att duga som man är. Man måste se hela filmen för att förstå helheten. Vissa citat är briljanta. På engelska med Nicole Kidmans röst blir de än mer briljanta. Ett filosofiskt exempel: "För att finna frid måste du leva livet"